Generellt kan sägas att de flesta personer som intervjuats och som haft sin funktionsnedsättning under uppväxten har upplevt det som lättare ju högre upp i utbildningssystemet man har kommit.

Grundskolan innebar för de flesta vissa särlösningar och exkludering. Det var exempelvis inte självklart att man fick vara med på gymnastiken eller på friluftsdagar. Inte heller ställdes det alla gånger samma krav på kunskap hos dem, vilket försvårade senare studier. Det som också ställde till det för många var att det inte alltid fungerade med assistansen i skolan.

Enligt LSS är det vanligtvis inte möjligt att bli beviljad personlig assistans under tiden man vistas i skolan, utan det är respektive skolas ansvar. Vilket ibland kunde medföra att elevassistenten i själva verket var en gammal lärare som omplacerats mot sin vilja. Den fysiska tillgängligheten har även den varit ett bekymmer.

Gymnasietiden fungerade ofta något bättre. Grundskolan kunde vara urbesvärlig, rent ut sagt. Gymnasiet var överkomligt för det mesta. Universitetet var hur enkelt som helst. Trots att det var tufft och kämpigt många gånger i skolan verkar det samtidigt som att det kan ha stärkt personerna på ett sätt.

De lärde sig att hitta lösningar, att klara sig själva och att använda sig av sina kamrater om de behövde det. Få personer har gått i någon särskild anpassad skola eller med extra stöd. De som ändå har gjort det delar av skoltiden har inte varit särskilt imponerade. En person gick till exempel de första åren i en specialklass, det var så på den tiden, men sedan bestämdes det att de skulle gå i en vanlig klass i femman.

Tyvärr låg de på tvåans nivå i matematik och det var inte lätt att ta igen det. Jag tror det hjälpte mig att jag inte vistats i någon direkt handikappmiljö, jag kom frän en liten ort och jag var den enda som hade funktionshinder inom fyra mils avstånd som jag kände, och allt som jag gjorde, det gjorde jag tillsammans med andra friska.

Och med dagens läge med riksgymnasier och liknande, man får gå specialutbildningar tillsammans med andra funktionshindrade frän gymnasiet och kanske till och med tidigare ibland också. Det är inte säkert att det alltid är fostrande för individen, om man säger så, för att klara sig sen.

Man får ju inte göra det för tillgängligt på ett sätt heller, det här kan ju låta lite hårt men, nånstans måste ju personens kämpaglöd komma fram.

#skola

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....men i den här videon berättar också flera brukare om varför den personlig assistansen är en förutsättningen för ett aktivt och meningsfullt liv; och något som skapar förutsättningar för livskvalitet. Det finns också en kritik mot ifrågasättandet ...

Jag använde mig av ett mellanstort assistansbolag under flera år. Till en början så tyckte jag att det fungerade bra.   Jag hade bra kontakt med de som arbetade på kontoret, dom visste vem jag var oavsett vem som svarade . Mina assistenter verkad...

Inom arbetsterapi är människors förmåga och möjlighet att delta i vardagens aktiviteter i centrum. Ett grundläggande antagande är att människan till sin natur är aktiv.   Att leva innebär att vara aktör i sitt eget liv, det vill säga att så själv...

I det sociala samspelet mellan människor blir alla utsatta för attityder och bemötanden av något slag. Det kan vara ett bra bemötande eller ett dåligt.   Vad det råkar bli beror på komplexa bakomliggande orsaker som är svåra att förklara och de...

För mig som assistansberättigad är det så naturligt att ha en utomstående person i min närhet att jag knappt tänker på att andra kanske finner det konstigt.   De är där, hjälper mig när jag behöver det och försöker göra sig så osynliga som möjlig...