Senaste inläggen

Av Emma Svensson - 2 april 2014 17:45

....men i den här videon berättar också flera brukare om varför den personlig assistansen är en förutsättningen för ett aktivt och meningsfullt liv; och något som skapar förutsättningar för livskvalitet. Det finns också en kritik mot ifrågasättandet om LSS.

#video #hälsa #politik

ANNONS
Av Emma Svensson - 17 mars 2014 16:15

Jag använde mig av ett mellanstort assistansbolag under flera år. Till en början så tyckte jag att det fungerade bra.


Jag hade bra kontakt med de som arbetade på kontoret, dom visste vem jag var oavsett vem som svarade . Mina assistenter verkade också vara nöjda med sina villkor. Efter några år, och några verksamhetschefer senare. Det blev större ruljans på dessa ju längre tiden gick.


Så förstod jag på vissa antydningar att många helt enkelt bytte till jobb på ett annat assistansbolag.


En dag fick jag ett brev hem, där det stod att ett annat assistansbolag köpt upp det bolag jag använde mig av. Men att det absolut inte skulle påverka mig som kund eller mina assistenter. Det lät nästan bara som det var ett namnbyte på gång.


Det kunde inte varit mer fel.


Första ”lilla förändringen” som kom var att assistenterna fick hem en lapp att deras förmån med att få massage till rabatterat pris skulle dras in. Med förklaringen att det nya bolaget inte hade som policy att ge sina assistenter sådana förmåner och därför skulle detta tas bort.


Semesterersättningen sänktes, friskvårdsbidraget sänktes.


  Men spiken i kistan blev att beredskapen plockades bort. Den tryggheten som gjort att jag alltid känt mig trygg i min vardag. Nu skulle hela beredskapen flyttas till en annan stad. Där skulle det sitta personer i en växel som aldrig träffat mig och dela ut vikarier som dom tyckte passade...jag kan säga att det var många sömnlösa nätter för min del.


Sen sade verksamhetschefen som jag kände stort förtroende upp sig i protest. Då hade även möjligheten att ringa direkt till kontoret, utan att förts ringa en stor växel på annan ort tagits bort.


Då sade jag upp mitt avtal, och många fler med mig. Som tur är så fick jag med mig mina fantastiska assistenter. Detta bytet har jag aldrig ångrat en sekund.

#personlig assistans #handikapp #friskvård #hälsa 

ANNONS
Av Emma Svensson - 13 mars 2014 11:15

Inom arbetsterapi är människors förmåga och möjlighet att delta i vardagens aktiviteter i centrum. Ett grundläggande antagande är att människan till sin natur är aktiv.


Att leva innebär att vara aktör i sitt eget liv, det vill säga att så självständigt som möjligt kunna utföra de aktiviteter som vardagen innehåller och som individen behöver och önskar göra.


Individen skapar mening i sitt liv genom det hon gör och de aktiviteter hon är delaktig i.




Att kunna utföra en aktivitet ska inte förstås avgränsat som individens förmåga att utifrån funktioner och funktionsnedsättningar utföra olika moment som ingår. Människans aktivitet måste förstås i sitt sammanhang, som ett samspel mellan individen, uppgiften och omgivningen.


Till exempel kan den dementa mannen som har stora svårigheter att klara måltidssituationen på gruppboendet utan större svårighet klara av att äta en måltid när han är med familjen på restaurang. Att lyfta trötta fötter på kommando kan vara oöverstigligt i sig men blir möjligt när det handlar om att gå en älskad vän till mötes. Flera olika delar samverkar när vi engagerar oss i en aktivitet.


För det första är vår motivation och vilja till aktivitet centralt. I detta involveras tankar och känslor kring det egna deltagandet, vilka värderingar som är knutna till den specifika aktiviteten och vad vi tycker är intressant och givande att engagera sig i. För det andra styrs vårt deltagande och utförande i aktiviteter av de invanda aktivitetsmönster vi utvecklat under våra liv.


Till exempel utför de flesta sina morgonsysslor utifrån väl upparbetade vanor. Därför bör man inom sjukhusvården - när man bedömer förmågan till en viss aktivitet utifrån värdens rutiner - vara försiktig i sina slutsatser om vad individen faktiskt kan eller har svårt med. Individen har här inte stöd av sina gamla vanor.


Våra aktivitetsmönster styrs också av de roller vi iklär oss. Som gäst agerar vi till exempel utifrån den bild vi har och de förväntningar som omgivningen har på hur en gäst ska uppträda. Om jag uppfattar min vistelse på äldreboendet som att vara gäst på en institution så påverkar det hur jag agerar.


För det tredje så är utförandet av aktiviteter beroende av individens kroppsliga och psykologiska funktioner och funktionsnedsättningar. Detta är kanske det vi oftast associerar till när vi tänker på vad som avgör vad vi kan och inte kan göra. Exempelvis blir vissa aktiviteter svårare att utföra med nedsatt muskelstyrka och stela leder.


#Video #Hälsa #Sport #Idrott #Träning #Politik

Av Emma Svensson - 22 februari 2014 08:45

Generellt kan sägas att de flesta personer som intervjuats och som haft sin funktionsnedsättning under uppväxten har upplevt det som lättare ju högre upp i utbildningssystemet man har kommit.


Grundskolan innebar för de flesta vissa särlösningar och exkludering. Det var exempelvis inte självklart att man fick vara med på gymnastiken eller på friluftsdagar. Inte heller ställdes det alla gånger samma krav på kunskap hos dem, vilket försvårade senare studier. Det som också ställde till det för många var att det inte alltid fungerade med assistansen i skolan.


     


Enligt LSS är det vanligtvis inte möjligt att bli beviljad personlig assistans under tiden man vistas i skolan, utan det är respektive skolas ansvar. Vilket ibland kunde medföra att elevassistenten i själva verket var en gammal lärare som omplacerats mot sin vilja. Den fysiska tillgängligheten har även den varit ett bekymmer.


Gymnasietiden fungerade ofta något bättre. Grundskolan kunde vara urbesvärlig, rent ut sagt. Gymnasiet var överkomligt för det mesta. Universitetet var hur enkelt som helst. Trots att det var tufft och kämpigt många gånger i skolan verkar det samtidigt som att det kan ha stärkt personerna på ett sätt.


De lärde sig att hitta lösningar, att klara sig själva och att använda sig av sina kamrater om de behövde det. Få personer har gått i någon särskild anpassad skola eller med extra stöd. De som ändå har gjort det delar av skoltiden har inte varit särskilt imponerade. En person gick till exempel de första åren i en specialklass, det var så på den tiden, men sedan bestämdes det att de skulle gå i en vanlig klass i femman.


Tyvärr låg de på tvåans nivå i matematik och det var inte lätt att ta igen det. Jag tror det hjälpte mig att jag inte vistats i någon direkt handikappmiljö, jag kom frän en liten ort och jag var den enda som hade funktionshinder inom fyra mils avstånd som jag kände, och allt som jag gjorde, det gjorde jag tillsammans med andra friska.


Och med dagens läge med riksgymnasier och liknande, man får gå specialutbildningar tillsammans med andra funktionshindrade frän gymnasiet och kanske till och med tidigare ibland också. Det är inte säkert att det alltid är fostrande för individen, om man säger så, för att klara sig sen.


Man får ju inte göra det för tillgängligt på ett sätt heller, det här kan ju låta lite hårt men, nånstans måste ju personens kämpaglöd komma fram.

#skola

Av Emma Svensson - 13 februari 2014 11:00

I det sociala samspelet mellan människor blir alla utsatta för attityder och bemötanden av något slag. Det kan vara ett bra bemötande eller ett dåligt.


Vad det råkar bli beror på komplexa bakomliggande orsaker som är svåra att förklara och den diskussionen ligger utanför denna boks ramar. Det som går att säga är att alla blir påverkade på ett eller annat sätt av alla dessa bemötanden. I de tidigare har bemötanden skola/universitet samt på arbetsplatsen berörts i viss mån.


Båda instansernas inställning till funktionsnedsättning och personlig assistans påverkar i vilken mån assistansberättigade personer börjar arbeta, men resten av samhällets attityder spelar också stor roll.


Om gemene mans uppfattning är att den som är funktionshindrad inte ska arbeta och är bidragsberoende, då är risken ganska stor att till slut få den bilden av sig själv. Familj och vänner Familjen och vännerna är de som står en närmast och är kanske också de som mest kan påverka ens val i livet.




Utan ett genuint stöd från dem som betyder något är det tyngre och svårare att stå emot andra påfrestningar. De personer som är med i denna bok har också ofta ett starkt stöd från sina nära och kära. De har ställt upp på alla möjliga, och omöjliga, sätt.


Mina föräldrar sa alltid att jag var ett stjärnbarn. Jag förstod aldrig riktigt vad det betydde, det där stjärnbarnet, men det fick mig att tro att jag skulle klara allt jag tar för mig. Och det har jag gjort. Det är inte alla som har upphöjts till en sådan stjärnstatus, en kvinna säger till exempel att hon alltid varit så pass bestämd av sig själv att familjen inte har känt att de behövt stötta henne särskilt mycket.


Samtidigt måste sägas att ingen har blivit negativt bemött i den bemärkelsen att någon familjemedlem eller vän har sagt att de inte kommer att klara av en viss sak, till exempel att få ett arbete. De har snarare tagit det som något naturligt och inte kommenterat det nämnvärt. Likaså vännerna.


Till en början har en del märkt att det kan bli funderingar över funktionsnedsättningen och den personliga assistenten, speciellt om det inte är tydligt vad assistenten kompenserar, men så fort de lärt känna personen i fråga försvinner allt sådant. 


Det är samma tjafs varje gång vi ska ut. I Då har de glömt att jag sitter i rullstol och bokat något otillgängligt. Då har man egentligen lyckats, men ...

#hälsa #video

Av Emma Svensson - 13 februari 2014 10:51

För mig som assistansberättigad är det så naturligt att ha en utomstående person i min närhet att jag knappt tänker på att andra kanske finner det konstigt.


De är där, hjälper mig när jag behöver det och försöker göra sig så osynliga som möjligt när de inte behövs. Det senare är ofta fallet när jag arbetar. Jag har varit med om att folk är lite förundrade när jag har varit någonstans, antingen på universitet eller på något tidigt arbete, och assistenten har suttit bredvid eller i ett närliggande rum och läst.


 


"Kan man verkligen få betalt utan att göra någonting?" verkade vara frågan som surrade i deras hjärnor. Alternativt: "Det måste vara ett långtråkigt arbete, hon kanske vill ha något att göra." Frågor som "Men du som inte gör något kan väl gå att köpa lunch till mig? Inte? Men passa telefonen då istället?" kom som ett brev på posten.


Jag blev antagligen lika förundrad själv, och en smula irriterad.


Förstod de inte en assistents uppgift? Jag hade ju till och med informerat dem att de är där för att jag inte kan göra allt själv, trots att det var rätt uppenbart. Nej, så tydlig att en person som aldrig varit i kontakt med personlig assistans eller knappt funktionshinder över huvud taget skulle förstå hade jag troligen inte varit.


Det var lätt att förenkla det eftersom det är så naturligt för mig själv som är uppvuxen med en funktionsnedsättning och har haft ett stort assistans- behov hela livet. Det är säkert inte lika naturligt för en person som fått assistans i vuxen ålder, men jag hoppas att de, och alla andra också för den delen, någon gång når detta naturliga stadium.


Att kunna se att en personlig assistents största uppgift är att finnas till hands, beredd att när som helst rycka ut och i ett ögonblick trolla bort de begränsningar som funktionshindret medför.


En vän beskrev dem som brandkåren. De sitter jour, beredda på att rycka ut när helst det behövs. Och säg det samhälle som klarar sig särskilt länge utan en brandkår?

#hälsa

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Det börjar här med Blogkeen
Följ Det börjar här med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se